— 262 —
nere, och jag vet nu, att jag hoppades få höra dig säga, att om jag själf ville, skulle du tåla mig i ditt hus. Mer kunde jag icke hoppas. Men att det var detta jag önskade, visste jag icke då.»
Bob kunde icke svara genast. Han mindes knappast sitt bref, visste blott, att han blifvit som en rasande, utan att tänka på annat, än att han skulle slå, och att han ville hämnas. Men det tycktes honom, som om han i detta nu såg en möjlighet, att allt skulle bli godt igen, och han frågade:
»Kan du ej komma tillbaka — nu?»
Anna skrek högt till, och hon räckte båda armarna emot Bob.
»Vill du det?» sade hon. »Är det möjligt, att du vill? Jag, som gjort dig allt ondt, jag, som har bedragit dig på din lycka, som har svikit dig och skymfat ditt namn.»
»Tyst», sade Bob. »Det finns en, som sofver i jorden, och som kanske kan höra oss. Tyst och stör honom inte.»
Bob visste ej mer, hvad han sade. Han sjönk ned med hufvudet i sin hustrus knä.
»Låt mig vara här», sade han. »Låt mig vara. Om det sker till lycka eller till olycka, det vet jag inte. Men jag vet, att du kom
