— 23 —
tillbakadragen. Han höll sig borta från kamraternas sällskap, så ofta han fann möjlighet att komma med en förevändning, och när detta icke lyckades, var han i början sluten och tyst. Naturligtvis väckte detta någon undran och gaf äfven anledning till mer eller mindre närgångna frågor. Men då inträffade det allra mest besynnerliga. På dessa frågor svarade Bob icke alls. Han gaf sig i stället till att vara rolig. Han sjöng, han berättade, han var munterheten själf. Han blef dag från dag allt mera lik den gamle Bob ifrån fordom. Hans ögon kunde numera nästan ingen få syn på. Ty så långt kröpo de in i hans hufvud, och så ofta skrattade han.
Men samma dag Bob fått sin afhandling färdig och lämnat manuskriptet till tryckeriet, då gick han hem på sitt rum, satte sig ned och tänkte öfver hela sitt lif.
Han blef ense med sig själf, att han hela tiden vetat om och förstått allt hvad som inträffat, fast han ej förrän nu velat se det i hela sin skärande klarhet.
En narr hade han varit, som trott, att han kunde tala ur sitt hjärta till människorna. En oförbätterlig narr. De hade hört på honom och fångats af klangen i hans ord, som de förr fångats af farten i hans glädtighet och smittan i hans skratt.
