— 33 —
liga ut. Men så hoppade han öfver allvaret och började prata.
Han pratade om sina leksaker, om att det var snö ute, och att han skulle få åka kälke i Humlegården. Han fyllde rummet med sitt muntra pladder, och icke ett ögonblick behöfde han tystna, för att de stora skulle få tala med hvarandra. Ty utan att Georg märkte det, tego far och mor hela tiden, och de gjorde detta, därför att de båda voro fångade i den egendomliga känsla af lifvets fullhet och värde, som nyss dragit dem till hvarandra. De sågo båda hela den lilla scenen omkring sig med något af den skärpta klarsyn, som kommer af, att själen känner sig spänstig och ung. Rummet var ljust, och granen stod så mörkgrön och rak med nya röda ljus och hela mängden af lysande grannlåt. Bordets duk var så märkvärdigt hvit, kaffekannan glänste nyskurad midt bland de bästa kopparna, och vörtbrödet låg i staplar bredvid den nyskurna skinkan, hvilken svällde af trefnad med sin hvita pappersrosett om halsen. Midt på bordet tronade den femarmade pappersljusstaken med sina tjocka gröna ljus. Den stod där, icke därför att den skulle tändas, utan därför att den gaf hela bordet en så festlig prägel, och därför att det var jul. Allt detta sågo den
