— 41 —
skulle detta aldrig kunna bli honom möjligt. Och finge detta å andra sidan icke ske, skulle juldagen i det hela icke bli, hvad han hade väntat.
Robert Flodin suckade djupt vid denna tanke, och i det han beslöt att resignera för att icke öka sin egen nervositet, tog han en bok och försökte läsa. En liten stund därefter hörde han tydligt, att det ringde på tamburklockan. Med påtagen likgiltighet steg han upp, lade undan boken och gick med långsamma steg ut i tamburen, medan tillfredsställelsen strålade ur hela hans ansikte.
Den kommande hade just befriat sig från pälsen och stod och torkade sina mustascher, som blifvit fuktiga af rimfrosten. I hans utseende fanns något af en väl bibehållen äldre löjtnant, och hans kraftiga yttre stod i en skarp kontrast mot Bobs lilla fetlagda och nervösa figur. De båda vännerna skakade hand, och gästen frågade:
»Har jag låtit dig vänta?»
Och den andra svarade:
» Visst inte! Stig in du bara.»
Han svarade så, icke därför att han ville bedraga någon människa — vare det långt ifrån mig att vilja säga något sådant om Bob Flodin —
