— 45 —
»Det här var ett bra påhitt», sade han gemytligt.
Robert Flodin drack i tysthet sitt té, bjöd vännen röka och började sedan gå fram och äter på mattan. Gösta Wickner satt lugnt och sög på sin cigarr, medan han hela tiden såg rätt framför sig, utan att tyckas fixera något särskildt föremål. De båda männen syntes en stund nästan ha glömt hvarandra, och deras fullkomliga tystnad tydde på den vana vid vänskapens öfverseende, som står öfver alla ceremonier.
»Hade du roligt i går?» sade Robert Flodin till sist.
»Å ja, jag kan inte säga.»
»Hvarför kom du inte hit, som jag bad dig om?»
En paus uppstod.
»Det är en princip hos mig. På julafton ska’ familjen vara för sig själf», sade Wickner till sist.
»Jag hade det för öfrigt rätt bra — senare på kvällen. Jag satt hemma och rökte och läste Heine.»
Robert Flodin smålog icke åt vännens ord, utan åt sina egna tankar.
»Denna jul har varit så underlig», sade han.
»I hvad fall?» sade Wickner.
