Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs

— 46 —

Robert Flodin stannade i sin gång, och hans ansikte blef ljust och drömmande.

»Jag kan inte säga dig något särskildt», blef svaret. »Det har kommit af sig själft. Har du aldrig känt det? Ibland kan man känna det, som om allting domnade till ro inom en. En stor, stilla harmoni, som man tycker omfattar en själf och hela världen.»

Bobs ögon fuktades, och stämman hotade att slå öfver. Det hände honom för öfrigt ofta, när han kände sitt blod svalla af rörelse. Och han började tala. Han genomgick hela sin ungdom, hur han städse känt sig så liten och obetydlig och bara gått och undrat öfver, hvad som skulle vara meningen med en så föga anmärkningsvärd tillvaro som att äta, sofva, läsa och till sist på sin höjd få lof att ordna böcker på biblioteket. Han berättade om, hur besynnerligt det var, att han haft så svårt för att finna vänner, sedan han en gång lämnat Upsala.

»Tänk dig», sade han. »Jag hade inte en gång några kärleksäfventyr, icke den minsta lilla historia, som gaf färg åt mitt lif. Är det inte underligt? Jag räknar inte förbindelserna på timma, dessa förbindelser, hvilka jag ändå kanske tog allvarligare, än hvad de förtjänade. Och så har allting det andra kommit. Jag har