— 47 —
ett behof att säga till alla människor, att jag är lycklig. Jag vet ingenting i världen, som jag skulle kunna säga, att jag riktigt önskar mig, mera än det jag har.»
Gösta Wickner satt och hörde på vännens ord, och nu som så ofta förr erfor han en sällsam blandning af njutning och förvåning öfver, att en man verkligen var i stånd att känna så enkelt och till på köpet tala om det. Han tänkte på sitt eget lif, sina egna planer, och hur mycket han önskade sig.
»Är du verkligen säker på, att du ingenting önskar dig?» sade han till sist.
Måhända låg det någon bitterhet i den ton, hvarmed han uttalade dessa ord. Möjligt är också, att Robert Flodin nu liksom ofta eljest hörde och såg med fantasien, och att den andre ej menade annat än att uttala en vanlig reflexion, som föll sig naturlig i sammanhanget. Visst är emellertid, att dessa ord i ett ögonblick kommo honom att glömma sig själf och hela sin lycka. I ett nu kom han i stället att tänka på vännen. Hela dennes lif stod för honom som den skarpaste kontrast till hans eget. Ungkarlslifvets ensamhet, måltiderna på restaurant, den tomma lägenheten, där ingen väntade — hela detta lif, hvilket Robert Flodin knappast kunde tänka sig
