— 48 —
möjligheten af att verkligen lefva, detta framställde sig för honom i en så skärande kall dager, som han aldrig tyckte sig hafva sett det förr. Robert Flodin fick rent af den föreställningen, att han aldrig förr tänkt på vännen, såsom han borde. Han hade i den grad vant sig att betrakta honom som sin och de sinas vän, att han aldrig tänkt sig, att en annan ställning för Gösta Wickner kunde vara möjlig. Och hade han gjort det, hade han nästan skrattat åt tanken på, att Gösta skulle kunna gifta sig eller öfver hufvud lefva i andra förhållanden, än han gjorde.
Han glömde därför hela sin föregående tankegång och blef plötsligt tyst. Efter en stund vände han sig till vännen och sade utan öfver- gång eller förberedelse:
»Hvarför har du aldrig gift dig?»
Den andre ryckte till, och en rodnad så svag, att den nästan endast såg ut som en skiftning i uttrycket, gled öfver hans ansikte nästan utan att färga det. Han smålog, när han svarade:
»Jag tror inte på några universalmedel.»
När det gällde människor, som han höll af, kunde emellertid Robert Flodin vara skarpsynt. Han lät därför icke vilseleda sig hvarken genom
