— 50 —
blir som en rullande snöboll, hvilken tar allting med sig. Måhända omgaf dem den heliga juldagen med en atmosfer af stämning och förtrolighet. Det var så tyst i det mattbetäckta rummet, där höga bokhyllor stodo längs väggarna, och där draperier och mjuka möbler gjorde det hemtrefligt och varmt. Det kom en så uppriktig värme från den människas hjärta, som tryckt sin prägel på detta rum med dess anspråkslösa konstsaker och hustruns och gossens fotografier på alla upptänkliga platser. Robert Flodin såg därjämte i detta ögonblick så ångerfull och ödmjuk ut, därför att han trodde sig ha varit närgången, utan att vilja det, och hans hand, som strök vännen öfver håret, hade varit mjuk och mild som en kvinnas.
»Det behöfver inte vara någon hemlighet. Jag kan gärna säga dig orsaken», sade Gösta Wickner till sist. Hans blick blef hopdragen, som om han grubblat på ett problem, och han blåste tjocka skyar af rök omkring sig.
Bob vände sig hastigt om, och hans ansikte fick ett spändt uttryck.
»Vill du det verkligen?»
Det var öfver hufvud det märkliga med Wickner, att han sällan talade om sig själf, och ogärna gaf några förtroenden. Just nu kom Bob att tänka på detta, och det slog honom
