— 52 —
mit till Stockholm och kände mig allena i den stora staden. Gick från och till biblioteket och satt eljest mest på mitt rum.»
Gösta Wickner log som en människa, hvilken känner världen, och Bob kände, att i detta leende låg på något sätt en ironi öfver honom själf.
»Du vet inte, hur jag minns den tiden», fortfor han nästan förargad och tystnade tvärt.
»Ja», sade den andre. »Du minns kanske, att jag var marskalk på ditt bröllop.»
»Naturligtvis», svarade Bob indignerad.
»Men ett år därefter flyttade jag från Stockholm. Det har du glömt.»
»Jag minns inte precis.»
»Nej. Det vore också orimligt att begära. Det skedde emellertid strax efter din gosses födelse. Det minns du kanske.»
Bob måste erkänna, att han aldrig tänkt på detta i sammanhang.
»Nej, men du minns nog den natten och morgonen därpå.»
Bob nickade tyst.
»Ja, ser du», fortfor vännen. »Jag minns den också, fast på mitt sätt. Och jag kan nu svara dig på, hvad du först frågade om, hvarför jag inte är gift. Jag kan svara dig med de
