— 54 —
hans lif sönder och samman. Men denna tanke sköt han bort, emedan han fann den ovärdig. I ögonblicket kunde han visserligen icke reda ut någonting. »Om Anna får veta detta?» mumlade han. Och Gösta Wickner svarade: »Kom ihåg, att du har lofvat». »Jaja, jag har lofvat», upprepade Bob. Men han fattade ännu icke, hvad som skett. Han stod bara framför vännens stol och smålog på ett oförstående och frånvarande sätt, hvilket icke uttryckte någonting. Ja, han påstod, att han alltid anat något dylikt, hvilket var alldeles falskt och kom vännen att skratta högt.
Då slog plötsligt genom kaos fram den tanke, hvilken Bob hela tiden tyckte sig ha sökt. Den ljungade till med en styrkans klarhet, som kom allt annat att ligga i skuggan; den brände och skar med en svidande, plågsam förnimmelse, hvilken kom så plötsligt och hårdt, att Bob tyckte sig aldrig kunna uthärda den.
Bob kände, att han gjort sin vän orätt, den blodigaste orätt, en man kan tillfoga en annan. Hur hade de då kunnat blifva vänner? Hur var det möjligt, att de i elfva år kunnat umgås med hvarandra, taga förtroenden och gifva, lefva i ett samförstånd så fullständigt som det endast sällan är möjligt mellan vänner? Bob fick en
