— 55 —
förödmjukande känsla af underlägsenhet, när han jämförde sig själf med vännen. Och hela hans varma hjärta fylldes af det djupaste medlidande.
Han kunde inte tala. Han räckte fram båda sina händer mot Gösta Wickner och tryckte hans.
Sedan bekännelsen var gjord, såg denne egentligen mera brydd än upprörd ut. Hans reflexion var i rörelse, och när han såg Bobs upprörda tillstånd, var det icke långt ifrån, att han misstänkte, att han satt krafter i gång, som han icke skulle förmå att behärska.
»Det var förbaskadt dumt, att jag berättade den där gamla historien», sade han. »Hvad skulle det tjäna till?»
Uttrycket stötte Bob för ett ögonblick. Men han var för uppfylld af sina egna känslor, för att detta intryck skulle kunna mer än flyktigt glida förbi.
»Hur kan du säga det?» utbrast han. »Jag tycker, att jag aldrig känt dig förrän i dag.»
»Jaja. Men kom i håg, att nu är jag kurerad. Eljest sutte jag icke här.»
Och Gösta Wickner skrattade på sitt torra, sarkastiska sätt.
Men Bob hörde icke hvarken hans ord eller skrattet. Han erinrade sig bara, att Gösta
