— 58 —
Kommen till ett hus på Arsenalsgatan, framtog han sin aluminiumsnyckel och öppnade dörren. Den small upp af blåsten och slog hårdt mot stenväggen. Kamrern svor för andra gången högt af förargelse och stängde dörren efter sig med en onödig smäll. Väl inkommen på sitt rum tände han lampan och slog sig ned i en stol för att lugna sig genom att fortsätta läsningen af Heine.
Men Gösta Wickner var denna natt ur stånd att sentera den Heineska kvickheten. Han lät boken sjunka och föll i tankar. Och det första han upptäckte var, att han icke kände sig alldeles lugn för Bob.
Bob hade visserligen hvarken sagt eller företagit sig något egentligen komprometterande. Men han hade icke varit sig själf på hela aftonen, och hans vänlighet hade varit besvärande. Gösta Wickner ångrade, att han hade begått en dumhet, och han frågade sig, om han inte blifvit nog gammal att afhålla sig från sådana.
Gösta Wickner log öfver sig själf, och hans ansiktsuttryck blef därvid på en gång vaket och hånfullt. Att låta sig rycka med af en tillfällig stämning var en af hans svagheter, och han hade ofta fått sota för dylikt — förr i världen.
