Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/64

Den här sidan har korrekturlästs

— 60 —

endast därför att fru Anna sett så ung och fraiche ut med det hvita tyllet om halsen, och att hon klappat honom på kindbenet, när han kysste henne på hand? Var det egentligen någon anledning … Den fördömda romantiken, tänkte Gösta Wickner.

Hade icke just — hvad skulle han kalla det — den lilla missräkning, han en gång lidit, när fru Anna gick och förlofvade sig med Bob, varit en af de erfarenheter, hvilka allra mest bidragit att hos honom skapa den något kyliga lefnadsfilosofi, i hvilkens hägn han under många år lefvat förträffligt?

Hade denna kärlek först och främst någonsin varit så djup?

Gösta Wickner måste erkänna för sig själf, att så icke var fallet.

Hvad var då egentligen det hela?

Han hade fäst sig vid flickan. Så mycket var verkligen sant. Han kom i samma kretsar som hon, de blefvo goda vänner, och han hade verkligen gått och tänkt, att om någon skulle kunna förmå honom att byta ut ungkarlslifvet mot — hm! — det där andra, så skulle det vara hon. Hon var ljus och vacker och frisk. Och så såg hon så ren ut. Gösta Wickner kunde icke finna något uttryck, som han fann mera passande.