Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/65

Den här sidan har korrekturlästs

— 61 —

Men när så den andre kom, och han kände sig distanserad — hade det då verkligen kostat honom så särdeles mycket att resignera? Gösta Wickner letade i sitt minne, och han fann en vacker vårafton, då han i mörka tankar drifvit omkring i Hagaparken och funnit lifvet värdelöst. Men hur länge han letade, kunde han ej dölja för sig själf, att denna afton egentligen var den enda. I början kunde det nog hända, att han ofrivilligt ryckte till, när han såg de nyförlofvades strålande ansikten. Men han hade vänjt sig vid det, som man vänjer sig vid allting, och han hade slutat med att finna deras ömsesidiga förtjusning i hvarandra sympatisk. Så hade han resonnerat en smula ironiskt öfver, att en hustru, hvilken endast syntes skapad för huslig sällhet, egentligen icke var någon hustru för honom. Till sist hade han slutat med att blifva vän åt dem båda, och deras hem hade på visst sätt blifvit honom oumbärligt.

Hur ofta hade han icke sedan sagt sig själf, att han egentligen varit den lyckligaste af de båda rivalerna! Utan några som hälst hänsyn eller band hade han varit i stånd att fullfölja den karrier, hvilkens mål han aldrig släppt ur sikte. Det vällde maktdrömmar genom Gösta Wickners hjärna, och för sådana är visserligen