— 62 —
icke äktenskapet ett hinder, men väl kärleken. Det var romantiken inom honom, som narrat honom att ett ögonblick sträcka sin åtrå efter ett hem, sådant som Bobs. Men hur det var, hade han fått detta ändå. Alldeles gratis hade han fått ett hem, där han kunde komma och gå, när han ville, och där hans minsta motgång eller glädje städse rönte medkänsla och blef uppmärksammad. Han behöfde icke bekymra sig om detta hem. Det fanns där alltid. Det var hans, utan att han hvarken uppehöll det eller hade några bekymmer för att hålla det vid makt. Han tyckte om både herrn i huset och frun. Han trifdes bättre med dem än med några andra han kände.
Hvad var det nu, som egentligen hade blifvit förändradt?
Gösta Wickner var en man, som vant sig att vara uppriktig mot sig själf. Han var det också nu. Och han sade sig själf fritt och öppet, att om han nu kunde få byta, intaga sin väns plats och lämna det understundom måhända en smula innehållslösa ungkarlslifvet, så ville han icke. Han var i detta fall alldeles säker på sin sak. Han ville icke ådraga sig några skyldigheter, som skulle störa hans lif i dess lugna, regelmessiga och ganska underhållande gång. Han ville det icke.
