— 66 —
sinnesstämning, Ty i det hon lutade sig framåt, så att det ljusa framhåret föll ned öfver den hvita pannan, sade hon:
»Hvad tänker du på?»
Hon lade tonvikten på ordet du, som om hon haft någon instinkt om, att hennes man bara gick och väntade på att bli utfrågad.
»Jag?» svarade Bob. »Ja — jag tänkte verkligen på Gösta.»
»Jaså», svarade fru Anna.
Och åter kom leendet på hennes läppar. Denna gång var det dock ett helt annat slags leende, ett som var på en gång listigt och mjukt, muntert och en smula triumferande. Ingen kan räkna ut, hur mycket som kan rymmas i ett sådant hastigt, oreflekteradt kvinnoleende.
»Hvad tänkte du om honom?» fortfor fru Anna och log fortfarande.
»Det kan jag inte säga», svarade Bob. »Det var något, vi talade om i middags.»
»Som du inte får tala om för mig?»
»Ja, jag lofvade honom det.»
I samma minut dessa ord undsluppit Bob, ångrade han sig. Han kände, att han var fast, och visste, att han aldrig skulle kunna motstå sin hustrus nyfikenhet.
