— 72 —
de småningom känt sig dragna till hvarandra, utan att veta huru. Hur blyg och lustig Bob hade varit, och hur han till sist hade rusat i väg med sitt frieri, så att Anna blifvit förskräckt och var rädd för honom i flere dagar, under hvilka Bob gick omkring i ovisshet och kände sig som den olyckligaste människa under solen. Så hade förlofningen eklaterats och så hade denna period kommit, hvilken Anna fann vara den härligaste under hela lifvet, men mot hvilken Bob i sitt sinne gjorde tysta invändningar, hvilka han icke vågade säga högt. De gjorde om sina tigande promenader i Humlegården och kände vårluften spela om kinderna, när de sutto på den soffa vid Brunnsviken, som de kallade sin. De fortsatte romanen till tiden strax före bröllopet och gingo gemensamt ut för att köpa möbler. Så kom bröllopsdagen med jubel och glans, rägndroppar i brudkronan, hvit sidenklädning, brudbukett, och oändliga framtidsdrömmar. Bob och Anna formligen gifte sig å nyo, blefvo varma och röda af minnenas leende allvar, genomvandrade de första åren af paradisets lustgård och funno till sist lille Georg, hvilkens ankomst för öfrigt icke på något sätt ryckte dem upp ur drömmen.
Bob blef helt rörd vid tanken på den natt, då han föddes.
