— 73 —
»Mins du det?» sade han. Gösta hade fått låna portnyckeln, och klockan fem på morgonen kom han och ringde på tamburklockan för att fråga, hur det stod till. Då var allt öfver, du sof som ett barn, Georg sof i sin lilla vagn, och jag var ensam vaken. Jag var alldeles för lycklig. Då gläntade jag på dörren till sängkammaren och lät honom få se en skymt af gossen och af dig. Och jag mins, hur han darrade på händerna, när han tog mig i famn och önskade mig lycka med pojken. Aldrig tänkte jag då — aldrig kunde jag tänka.»
Och Bob tystnade alldeles förbryllad af alla de tankar, som myllrade fram öfver honom, medan Anna med sin mjuka röst fortsatte:
»Mins du, att fram på förmiddagen skickade han mig en bukett de vackraste skära rosor, med ett visitkort? Och på kortet stod: »Till den lyckligaste lilla mamma från Gösta!» Du kan väl förstå, att jag aldrig ett ögonblick tänkte —»
Här tystnade äfven fru Auna och blef en smula röd. Måhända endast för att själf glömma detta tillade hon:
»Men det är ändå mycket möjligt, att hans tycke bara var en fantasi, och att han redan då längesedan glömt hela saken.»
