— 74 —
Härmed var dispytämnet funnet, samma dispytämne, hvari alla dylika samtal och meddelanden utmynnade. Och det var städse Bob, som med energi häfdade sin mening, att Gösta Wickner ingenting glömt. Ja, det var inte långt ifrån, att han ville göra vännen till en drömmande älskare, hvilken i tysthet bar på grämelsen af en obesvarad kärlek, men var för högsinnad att låta den inverka på ett gammalt vänskapsförhållande.
På detta sätt följde Gösta Wickner Bob och Anna i hela deras lif, såsom det nu utvecklade sig för dem. Han kom i det sätt, hvarpå de nu sågo detta lif, att spela en mycket större rol i deras samtal, än han någonsin gjort i verkligheten. De förvandlade en dags gemensam utflykt eller några timmars samvaro till, att han varit deras förtrogne under förlofningstiden. Han var marskalk på deras bröllop, och denna omständighet blef till en händelse af den allra största vikt. Att han icke hade stått fadder åt deras barn, fick också sin betydelse. Och ju längre de båda makarna letade, desto klarare blef det dem, att ingen följt dem så troget som Gösta Wickner.
Men som de på detta sätt gingo tillbaka i sina minnen, så började själfva de händelser, hvilka de båda så ofta erinrat sig och så väl