— 87 —
Ur vreden växer ovilja och ur oviljan hat. Att anledningen är ringa, spela härvidlag ingen roll. Det ser ibland ut, som om olyckan vore mera obotlig, ju ringare den yttre anledningen synes vara.
Under sådana timmar talar själ till själ starkare än ord, och hvad som då blir sagdt, verkar mäktigare, emedan sådana ord springa direkt ur vårt omedvetna väsen, som är vårt djupaste. Den ena själen kan då slå en annan till döds.
Och det förändrar ingenting, om under en sådan natt den enes hand famlar på täcket för att finna och trycka den andres. Den, som ger en sådan handtryckning, gör det icke, därför att han är vek och ångerfull och ber om tillgift. Han gör det, därför att hans smärta är honom så öfvermäktig, att han mäste känna den fysiska värmen från en lefvande varelse, vore denna varelse också densamma, som hans tanke nyss slog i raseri. Och den, hvilken mottager en sådan handtryckning, vet, att det är så och återgäldar den själf, endast drifven af samma hemlighetsfulla ångest.
Ty ingenting är större, hemskare, mera fasansfullt och ömkansvärdt, än när ömheten mellan två människor håller på att glida bort och
