— 90 —
på sitt sätt, och hon älskade sitt barn lidelsefullt. Men hon hade på ett helt annat sätt gått upp i den kärlek, hvilken fästade henne vid Bob. Och mellan dem båda hade barnet snarare varit en ytterligare glädjekälla, som ökade deras lycka med hvarandra, än en individ, för hvilken de båda i främsta rummet måste lefva. Därför glömde fru Anna nästan gossen, då hon kände disharmonin mellan Bob och sig ökas, och Georg lefde därför nu mera mest i skolan och i barnkammaren.
Fru Anna gick emellertid en hel förmiddag i sitt förmak och såg ibland ut genom fönstret, därifrån hon kunde se några toppar af Humlegårdens träd. Hon kände en obestämd förskräckelse för någonting, som höll på att hända, och hon tänkte på Bob. När han nu var frånvarande, blef hon helt vek om hjärtat vid att så tänka på honom, och hon var till mods, som om hon varit nära att förlora honom. Det behöfdes så litet för att vinna honom igen. Det behöfdes bara ett ord kanhända, ett ord, sagdt i rättan tid, och de skulle åter börja tala vid hvarandra som förut. Allt skulle bli som förut.
Fru Annas hjärta klappade högt vid denna tanke.
