— 91 —
Ja, hon tyckte, att det lif, som de nu förde kunde hon icke längre stå ut med. Det var i en hel serie af småsaker som skillnaden yppade sig. Förr i världen hade de alltid plägat telefonera till hvarandra åtminstone en gång hvarje förmiddag. Ibland var det Bob, sem telefonerade, ibland var det fru Anna själf. Detta lilla meddelande brukade då lysa upp hela den långa ensamheten, och fru Anna hade förr plägat längta till denna stund som till förmiddagens egentliga händelse. Denna vana hade på sista tiden försvunnit som af sig själf. Och just denna förmiddag gick fru Anna och sörjde öfver, att den hade försvunnit. Hon sörjde däröfver så starkt, att hon började längta efter att endast höra Bobs röst. Och denna längtan blef henne till sist öfvermäktig.
Fru Anna hörde emellertid till dem, som icke ha lätt att taga det första steget, och det var henne en stor öfvervinnelse, när hon nu gick fram till telefonen och ringde på.
Till sin stora förvåning möttes hon af mannens röst.
»Det var eget, att du ringde på», sade Bob. »Jag skulle just ringa på till dig.»
Annas hjärta stod stilla af fröjd. Han hade tänkt detsamma! Hon väntade andlöst.
