— 93 —
det henne in: Hvad kan vara orsaken, att jag sitter och tänker på detta just nu?
I detsamma spratt hon till vid, att telefonklockan åter ringde. Hon trodde, att det var Bob som hade ångrat sig och tänkte komma hem till middagen. Det vore så likt honom. Fru Anna kände, att om han nu komme hem, skulle det vara henne en ännu större missräkning, än om han verkligen stannade borta. Hon gick motvilligt fram till telefonen och sade »Hallå» med en beräknadt likgiltig stämma, som hon själf fann besynnerlig.
Hon spratt till vid att höra en munter röst, som frågade:
»Är lilla frun vid dåligt humör?»
Det var Gösta Wickner, som talade, och Anna kände sig riktigt glad.
»Nej, hon var inte vid dåligt humör. Bara litet nervös.»
»Jaså. Bara det. Om han kunde få komma till middagen?»
»Tänk så tråkigt, att Bob inte var hemma.»
Gösta var inte enträgen, utan talade om att han kunde komma en annan gång.
Men fru Anna hade fått en idé, hvilken syntes gifva henne energi. Hon ville att Gösta skulle komma till middagen, fastän Bob inte
