det närmare det hedna rättsförhållandet att erkänna, att arvs- rätt förvärvats också genom nöddop, då ju en vattenösning anses ha hört till hednatidens ritual med nyfödda (se Brunner Rechtsgesch.2 I s. 101, A mira Grdr. s. 183 f.). Senare, då kyrkans stadganden obestritt vunnit erkännande, kunde det tänkas, att kyrkan ville avskaffa nöddopet som ett irreguliärt förfarande och därför ej ville erkänna det såsom rättsstiftande.
Då jag i den normaliserade texten tillfogat tacæ, torde detta kunna försvaras också på språkliga grunder: Hade det stått eigh tacæ, så skulle härvid motsättningen till det föregående måst framhävas, mao. eigh hade haft satsaccent, och då ställts främst i satsen, dvs. framför arf.
3: 15 Mellan ræ och æn har stått ett numera fullständigt utplånat ord; C-S förmoda ær, vilket väl överensstämmer med Vg II (83: 20-84: 1): Forfal thera ær æn gengerth.... S-N föreslå (pæt ær forfal pe)ræ, æn ... ..
4: 1 Af kyrkiu ræt har tolkats olika: C-S anmärka: ’Br(ocman) leget ran. Forsan ita habuit archetypon, quod secutus est scriptor noster. Rectius tamen drap ut habet cod. G’. Dock bör observeras, att i cod. G överskriften är tillagd av yngre hand. S-N läsa ræt, Otman översätter ’Om kyrkorätt’, men anmärker, att överskriften utan skäl är ställd över denna flock, och att ran ej passar ihop med flockens innehåll. Noreen (ANF V s. 385) konstaterar, att man svårligen kan läsa ran, och förmodar, att ræt beror på felläsning av ett ursprungligt væt ’dråp’ (jfr manvæt ’mandråp’), och ifrågasätter, huruvida icke cod. B 59 i själva verket har væt. Dock anser Noreen C-S:s läsning sannolikast. I B-W översätter Noreen ’Om dråp i kyrka’. Till denna mening ansluter sig Vendell. Beauchet översätter ’Du droit de l'église’, Bergin tvekar: han skriver Af kirkiu væt (ræt) och översätter ’About church oath (right)’. Översättningen ’oath’ är meningslös och måtte bero på någon missuppfattning. Pipping läser ræt ’rätt (lag)’. — Såsom jag tidigare (SNF VI.4, s. 4 ff.) sökt visa, bör denna överskrift icke betraktas såsom hänförande sig till blott fl. 3, utan till 3—6 l. 3—7. Det är att märka, att dessa flockar ur innehållets synpunkt passa väl tillsamman: de handla alla om när kyrkas invigning är bruten, och om huruvida ny invigning av biskopen
