Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/40

Den här sidan har korrekturlästs


XXII
Inledning.

  1. sid. XXXIX), såsom av Pippings statistik (ANF XXVII s. 289 f.) framgår. Vanligast är æ, då föregående stavelse innehåller u, æ, ø (85.5 %), vanligast är a, då föregående stavelse innehåller a (c:a 27 %). Efter e är dock a ungefär lika vanligt, men om gruppen med e omedelbart framför a avskiljes, står a efter e blott i c:a 19 %. I överensstämmelse med det anförda har jag, med det nedan nämnda undantaget, (s. XXV) genomgående infört æ istf. a.[1]


Vokalen e i svagtoniga stavelser är ofta tecknad æ, vilket torde ha samma ljudvärde (jfr dock nedan not 3), varför æ och e behandlas tillsamman, då de motsvara samnordiskt i. Växlingen i : e (æ) är beroende på vokalharmoni. Följande regel gäller i LmB (Pipping SNF III.10 s. 4 ff.): e (æ) står i öppen stavelse efter e, o, ø, i sluten stavelse blott efter o. Undantagen från den förra delen av regeln utgöra efter e 15 %, efter o 13.7 %, efter ø 17.1 %, från den senare 21 %. I sluten stavelse förekommer e (æ) efter e 13 ggr (28 %), efter ø 6 ggr (26 %). Fullständiga exempelsamlingar[2] hos Pipping loc. cit. I samtliga avvikelser från reglerna har jag infört e.[3]

Ytterligare förekommer e (æ) i 47 fall efter annan vokal än e, o, ø. Såsom Pipping (SNF III.10, s. 2 ff.) visat, överensstämmer bruket av e (æ) i 44 av dessa fall med reglerna för ofullständig vokalbalans. Samtliga belägg antecknade av Pipping (loc. cit.).[4] Restfallen äro gipftær 3spi 29: 16, ſiuker npm 28: 10; mæræ as 38: 15[5]; osäkert är, om æ i de av Pipping

  1. Min normalisering är sålunda strängare än Pippings i Ordskatt. Pipping anser a böra bibehållas t. ex. i aþalkonæ, gamal, hindraꝺagſgæf, ouan m. fl. I överensstämmelse med min normalisering bör väl ock läsas *væſæl (ej væſal), eftersom synkope inträtt i væſlir 8: 18.
  2. Tillägg till ø + e (loc. cit. s. 5) äro fløgher 40: 15, 40: 16 (Pipping SNF VII.1 s. 48); hørængiær 20: 18 (Sjöros SNF IX.2, s. 2 not). Ur samlingen ø + e (s. 7) bör nøte 3spi 23: 11 utgå på samma grund som køpe 3spi 43: 20 (se Pippings not 4 sid. 7; jfr nedan).
  3. Det kan förtjäna påpekas, att æ istf. e har i hög grad olika frekvens efter olika vokaler. Efter e förekommer æ 1 gg (1.6 %), efter o 19 ggr (19.7 %), men efter ø 39 ggr (41.8 %), och åtskiljer man öppna och slutna stavelser, visar sig, att æ i öppen stavelse efter ø t. o. m. är vanligare än e, resp. 7 och 6 ggr (i sluten äro resp. siffror 32 och 48). Ur statistiken har jag uteslutit alla former med e’ och dessutom forræþe, køpe, nøte.
  4. Ur materialsamlingen bör gange’ 45: 8, som är inf., utgå.
  5. Enligt (muntligt) meddelande av prof. Pipping är han numera benägen att betrakta mæræ (< *marhiō-) som långstavigt (jfr Neuphil. Mitt. 1914, s. 143).