Kål, rötter, kålrabbi och friska grönsaker påsättas alltså, då grytan redan kokar och skulle med rätta kokas i ångan af sin egen saft. Då blifva de möra och mista icke sin kraftiga smak. Man ser detta, då man t. ex. kokar kålrabbi. Den ilägges, då vattnet redan kokar (eller om man vill hafva den ännu bättre, i varmt smör, som man småningom utspäder med kokande vatten) och brynes i fett eller smör och brynt socker, hvilket sednare dock endast tillsättes, för att gifva den färg.
På många ställen kokar man rofvor på samma sätt; i Norge och Danmark kokas rofvor, kålrabbi och kål i saltadt vatten och stufvas sedan i smör och mjölk.
Rofvor och kålrabbi kokas ofta i hö, det vill säga de läggas ned i hö uti grytan och man häller då endast litet vatten på grytans botten, så att de koka i ångan deraf. Vid denna ångkokning blifva de mera välsmakande.
Kål, färska bönor och andra skidfrukter, som innehålla bladgrönt, brukar man också gifva en hastig uppkokning i vatten, som bortslås, innan de läggas i det vatten, hvari de kokas färdiga. Detta gör man för att urdraga de skarpa, bäska, färgade och illaluktande ämnen, som finnas deri, och som isynnerhet
