sitt Fädernesland, och försökt alt det som kallas heder, myndighet och anseende: at se Den Herren försaka alt sådant, lemna altsammans, och tro sig aldrig hafva varit lyckligare, än sedan Han hunnit vara lyckan förutan. Man skulle förmoda sådane Efterdömen böra göra starkt intryck, men fåfängt. Människan går utur Verlden äfven så tanklös, så oförfaren, så ny, som då hon trädde in. Lemnom hänne fördenskul til sitt öde. Det tyckes, at på detta Jordklotet blott galenskaper, villo-meningar och laster kunna trifvas, ty Sanning har svårt före at tränga sig fram, Dygd at taga fäste. Men med en luttrad själ, kan man, lik Gref TESSIN, sätta sig öfver alla händelser i Verlden, emottaga goda med saktmodighet, svåra med ståndaktighet. Saknar Han sin Grefvinna[1], ser Han sin kärlek, sin fägnad, sin hugsvalelse, ligga med Hänne på Bår: Spörjen J Hans blödighet och Hans tårar följa Hänne til Grafven, så märken J dock icke, at han signar neder under bördan. Han föreställer sig, at Hon för en kort stund gått förut; ty Han väntar med sinnes lugn en snar förvandling för sig, och när den nalkas[2], anser Han, med än skarpare ögon, denna Verldens härlighet för en dunst, en rök, et glitter,
Sida:Äre-minne öfver Carl Gustaf Tessin.djvu/53
Den här sidan har korrekturlästs
51
utan
D 2
