Senjens storbjörn
en gång, men slog överända och stötte käften mot fjösväggen. Nu röt han.
Han kom ur humör, såsom lätt är att tänka,
Ännu en gång och under växande ilska steg han upp på det runda, rullande öga, som föresatt sig att skydda kossornas på Kvanaas. Ännu en gång trampade han, klöste han, balanserade och vickade och än en gång —
Han kom gränsle på slipstenens järnaxel och föll baklänges mellan två vingar i svängkorset.
Järnaxeln hade träffat honom illa; han var halvt bedövad en kort minut.
Så tyst det vart.
Tysken stack fram huvudet som en nyfiken vessla. Han såg på den svarta gossen vid slipstenen — så präktigt skotthåll! Icke mer än femton alnar. Det ångade ännu ur det krossade fjösfönstret. Månen sken vit och stor — eller var det det slätrakade, runda grinansiktet på handelsman i Gillbostad?
Skulle han skjuta?
Ja, det skulle han — och befalla sin själ i försynens händer. Men i detsamma steg bamsefar upp och utandades sitt brinnande raseri i ett långt vrålande och ett skrik, som kastade tysken huvudstupa in i förskansningen.
Så dunsade det. Det var hela slipstensgrejan, som storbjörn slet från väggen och skickade ut på gårdsplanen.
Han — björnen — kände hungern egga sig. Det luktade ko så läckert. Han började lufsa omkring fjöset i början sakteligt och eftersinnande, men sedan allt mera hetsigt. Tak ville han ej pröva på i natt; han hade fått nog av att klättra. Fönster funnos ej mer än det enda, där den härliga, luktande ångan vällde ut i mån-
96
