Tack skall du ha
Du ska’ sälja laddorna, Lasse! De är alldeles för talande, om jag får säja som jag tycker dom är!”
Lars stod och tittade på yxklacken. Det var intet gott märke att han teg, för det var bekant, att han då inte hade kniven långt borta. Anders fick brått att maka sig bakom sågbocken, därifrån han sade så lugnt som det var möjligt:
”En tankställare skulle smaka nånting i den här kylan, du, va?”
Lars fnyste till och tog ett steg mot sågbocken. Anders drog upp en literbutelj och makade sig längre bort.
”Egentligen”, sade han. ”Egentligen kan det vara din ved det här … och det angår mej inte, som sagt var. Vi ska inte vara osams vad det anbelangar, för jag vill, att vi två ska bli alldeles innerligen mol go’ vänner … vill du ta mej i hand på det, så ta vi oss en kolijoxare på min … din ved du? Jag tror, att det är din ved, Lasse!”
”Men varför börja’ du å skälla då?” frågade Lars.
”Det är du, som kalla mej för bondhund, så det är du, som skällt. Vill du ha flaskan eller vill du inte ha henne?”
Nu spred sig ett lyckligt leende över synen på Lars. Alla fattigdomens och svältens skrynklor jämnades. All vrede var glömd. Han tog flaskan i sina händer såsom en länge barnlös skulle tagit sin förstfödde. Han såg på henne — och man kunde se på honom, att han tyckte hon var härlig, över allan beskrivelse alldeles ursinnigt vacker!
Han strök en klar droppe från nässpetsen med det främsta av tröjans högerärm; just den fläcken på tröjan var frusen till is, för den fläcken var hans näsduk, förstås. Den stackars sönderkörde arbetaren fick något av livets glädje glimtande i sina ögon.
Nu söp han.
110
