Tack skall du ha
”Nä, dä ä lögn?
”Sitter jag kanske och ljuger?” skrek Lasse.
”Du gör aldrig annat, din lögnhals!” vrålade Anders.
Lasse hoppade jämfota.
”Nu skall du få för gammal ost! … Så att skjortan ska bli tom!”
Att de jämt skulle gräla, tyckte Anders. Det borde de låta bli, tyckte Lasse och så togo de sig en dragnagel på den saken.
”Såless ska du ta hem lite supanmat till dej och bju på kaffekask på mörna … och jag ska vara som en brudgum var eveli dag!” sade Anders. ”Hejsan!”
”Men bruden din ska du försöka sälja!”
”Sälj din du!”
”Kanske du tror, att jag vill köpa den där gamla fölmärren?”
”Skall jag kanske köpa din då?”
”Käre gör det … hon skulle just passa dej.”
”Det var tusan, vad du är bråkig med dina eviga käringar!”
”Du är en bråkmakare själv … men härvidlagen ska du få se …”
Nej, att de skulle råka ihop jämt, då de kunde ha det så bra här på vedbacken. De skulle vara goda vänner, mente Anders, och på den saken togo de sig en piliknarkare.
”För dom där käringarna skulle äta upp varann, om dom kom i samma gård, och då kunde vi få det så bra”, sade Lars.
”Men inte vill jag föda ihjäl dem, de bestarna”, mente Anders tro på.
”Inte jag heller … för du har bättre råd.”
”Föd din käring själv, du!”
“Ja, inte tänker jag föda din.”
112
