Tack skall du ha
Med detta besked reste han sin väg i skarpt trav.
Det lärer ha varit en kostlig ting att se eau-de-Cologne-karavanens väg genom byn. Solen sken och skatorna skrattade. Det droppade från taken. Från varje gård steg frukoströken lätt och fin upp genom luften och skogen stod tövädersmörk.
Greta Kajsa kröp upp till sin herre och man på bogsläden; Lars Perssons Gertru’-Dea desslikes till sin Lasse. Men aldrig att de ägnade gubbarna ett spår av deltagande! Det var just det som var kostligt. Utan Greta Kajsa vände sig och drog skånkarna in under kjolen, varpå hon satte ögonen i Gertru’-Dea; det var tydligen meningen att titta ihjäl henne eller åtminstone glo henne gallfeber i köttet. Gertru’-Dea var inte den, som var sen att skottväxla med korpgluggarna, så son blinkade inte — det en människa kunde bli varse — ifrån åkerhagen och till vägskälet hemma.
Fråga vem du vill i byn, så skall du aldrig höra någon berätta, att det sades ett enda ord på denna färd vid pass en halv fjärdingsväg!
I alla fönster tittade folket ut från rykande varm strömming och potatis och herrejessade sej över en tocken farlig ställning! Småpojkar sprungo på dörren och gubbarna skreko efter dem: sitt inne, din vettvilling! Men efter småpojkarna smögo sig drängarna ut, och hur det var, kunde inte gubbarna hålla sig i skinnet heller, utan gingo ut på sina stugubroar i tur och ordning efter som tåget gick genom byn. Där stodo de i sticke-tröjor och utan mössor och ropade nedåt vägen: ”ha’ dom supe’ ihjäl sej? — Ä dom schöl (döda) bägge?”
Ingen svarade från slädpartiet.
Käringarna extimerade inte att tala — och följet gick under den själen förlamande känsla, som man känner, då man varje se-
117
