Tack skall du ha
kund väntar, att en finare sortens cyklon skall komma svepandes. Här voro socknens största och värsta käringkäftar på några alnars avstånd från varandra, och alla tyckte att de sutto och laddade sig. Den ena hade sin casus belli i en hundskinnspäls och den andra sin i fällarna, så den saken fattades inte. Men inte ett knyst hördes.
Detta gjorde, att det vilade någonting alldeles obeskrivligt hemskt över färden.
Summan av saken vart den, att gubbarna kryade till sig. Men
med brännvinsaffärerna kom det inte till någon fortsättning. Det
var andra dagar nu, än då Anders låg i sin säng och var
brudgum varje morgon och fick kaffekaskar av Lars Persson. Nu voro
de en visa i var mans mun, och alla hade ögonen på dem, om
de försökte snedda över till varandra.
Begrips: de hade inga glada dagar.
Visst gick Anders ibland så att han kunde se Lars Perssons vedbacke — som var tom nu för tiden — och Lars Persson strök omkring och kände längtan efter Anders Olsson. Men i bägge fallen var det en käring som gick efter dem. Nu är det så i vissa byar på landet, att skvallret är likasom en samhällsinrättning, som ligger alla på hjärtat. Två vänner, som haft mycket tillhopa, äro ifrån varandra ett par veckor och — sedan känna de ingen annan längtan att råkas än för det ädla syftet att ge varandra på den så kallade svinpälsen. Då har denna samhällsinrättning arbetat litet. Det gick så här.
Men Lars hade det drygt. Byborna och sockenborna kände sig utomordentligt anständiga och nästan religiösa, då de jämförde sig med Lars och Anders. En sådan ny och ovanlig känsla om-
118
