Tack skall du ha
pysslas, tills den blir stor och stark, varpå någon alltid får sitta emellan. Då nu någon skall stukas, vet folk, att det har sig lättare med en fattig än med en förmögen. Det är således tryggast att slå ned på en stackare, då moralen vill ha motion.
Lars vart utan mat i stugan och utan arbete i bygden. Ovett fick han av bönderna, då han bad om det ena, och ovett, då han bad om det andra. Ryktet går före mannen, och eau-de-Cologne-historien gick före Lars Persson. Hemma skällde käringen på honom, i byn skällde bönderna på honom, efter vägarna skällde alla de grå och söta bondhundarna på honom.
Ingen skällde på Anders; han var inte fattig han! Där hade han nu, för det han hjälpt den där Anders. Tack skall du ha, Lars — du fick det fett, va?
Gertru’-Dea visste sig ingen levande råd för matbitarna. Alla matmoror sade nej, och nu måste hon skicka en unge till Anderses Greta Kajsa så bittert det än var.
Det gällde en kanna mjölk av den allra blåaste sorten. Men ungen kom hem igen om fem röda minuter: ”hon var otäckt vit i syna och sa’ att ni skulle ha tack för sist … och brännvinet kunde ni begagna till grötväta, om det så skulle behövas nå'n.”
Nu snöt sig Gertru’'-Dea i näven och hårdrog gubben sin. ”Jäkeln annacka”, sade hon vänligt beskedligt och slog näven i bordet, ”och du har bjutt Anders Olsson på kaskar hela halva vintern!”
Lasse smög sig ut och träffade oförhappandes bakom knuten — Anders. Aldrig hade denne varit så lik en räv som den gången.
”Vet du”, sade han, ”hocken som äger skogen denne?”
”Ä’nte din?”
“Jo, dom säj’ så … Men det är inte värt, att du går dit och … köper nån ved … i min tid … jag känner mina svin
119
