Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs

EN FRIDENS FÖRMIDDAG

Först kan jag tala om, att fällmakarekäringen var socknens största ragata och hennes styvson Jonas den största vettvillingen både när och fjärran. Käringen och pojken passade ihop som två kugghjul — men ibland var käringen ensam den kuggade.

Nu var far borta för att göra fällar åt folk men skulle komma hem i kvällningen. Käringen hade ränt till bys för att ralla ett tag medan bakugnen skulle bli uppeldad, och Jonas hade smugit sig 1 väg efter henne att se vart det bar för att därefter kunna beräkna hur lång tid han hade att ostörd ägna sig åt sin enskilda praktik, som denna fridens förmiddag var särdeles brådskande, ty han hade stralat lite krut — verkligt krut! Det var mycket viktigt

121