En fridens förmiddag
att komma åstad med den där skjutningen medan käringen var ur vägen.
Den tilltagsne ynglingen kom icke tillbaka gående. I hägnen hade han fått syn på bocken och ansett att det skulle gå mycket fortare om han red till gårds. Han red således, men något konstigt. Stundtals satt han gränsle, men det gjorde så nedrigt ont i — ja utav den vassa bockryggen (den, som ridit på en bock, känner till den bordkniv de ha till ryggben!) och därför bytte han om och hoppade på ett ben medan det andra fick ligga över fålen. Ibland gick det mycket fort; ibland tvärstannade det snälla djuret. Bocken och Jonas hade skilda åsikter. De hade haft skolritter förut och icke enats. Jonas tyckte om dem, bocken icke. Det var således skilda meningar vad det anbelangade. Nu skulle Jonas på samma gång akta den medikamentflaska, som han hade krut uti, och därför måste han hålla den ena handen i fickan — omkring skatten. Därför bar det sig icke bättre än att det bar på tok framför stugubron, där Jonas trillade utav och bocken firade sin triumf med ett långt huckrande bä-ä-ä-ä, fullt utav tremulation och chevrottering.
Han var rolig att se, den lille gentlemannen. Han höll fast i hornet då han föll och höll det fortfarande, då han stigit upp. Bocken kunde icke stångas således och detta märkte han, men han kunde ta spärr med sina fyra fötter och det gjorde han därför. Jonas spjärnade på sitt håll och sålunda sysselsatte de sig att spjärna emot varandra dragande åt var sitt håll. Det brann en rodnad i Jonkes ansikte och hans ögon stirrade kallblå emot bocken. Bockens ögon lurade bakom stora ögonfransar som på en riktigt ruggig pudel; han syntes heller icke god. Jonke stod länge tyst; bocken sade heller ingenting. De representerade två olika ting där de stodo.
122
