Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/132

Den här sidan har korrekturlästs

En fridens förmiddag

manhaftigt som han sett pappa göra och tände därpå stubintråden, varpå han gnodde allt vad tygena höllo.

Ute på gården gick de andra ungarna i all sin oskuld och visste intet ont utav. Jonas lagade så, att de packade sig undan och själv stod han mitt på gården och väntade smällen. Men det blev ingen på länge.

Hur det kom sig, förstod inte Jonas, men smög sig tvekande till fönstret och tittade in. Ja, katta låg där hon låg, och flaskan bredvid. Ingenting brann och ingenting glimmade. ”Det är bäst att akta ögona här”, tänkte Jonas och dök: ner. ”Här är ingen fara”; tänkte han och dök upp. Katta låg där hon låg och flaska bredvid.

”Om jag skulle gå in” — ja, och så gick han in, men stannade väl tio gånger och väntade smällen. — Men då han tittade in genom dörren låg katta där hon låg och flaskan låg där hon låg.

Ulltråden hade inte brunnit längre än till korken.

Jonas insåg att han skulle ha bättre tråd, men under det han sökte, kom morsan gåendes. I häpenheten slängde han flaskan in i bakugnen rakt på glödhögen, räckte lång näsa åt katta, som låg där hon låg framför öppningen och marscherade med frank uppsyn och hastiga steg förbi käringen på stugubron.

Käringen såg på pojken, att han haft lite raktik för sig och skyndade sig in för att se vad det var för något, innan Jonas skulle komma utom strykhåll.

I detsamma käringen steg in — pang!!

Ugnen var som en stor pistol; det stod eld och rök ur den och katta — förladdningen! — flög tvärs över golvet i andra väggen, som en kula, omgiven av eldslåga. Käringa kastades på sin bak där hon stod, så att det sa’ duns i golvet. Nu kan tänka — — — !


126