Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/135

Den här sidan har korrekturlästs

En fridens förmiddag

kommer hem, hava mig att inte ralla Jonas.” — Hon snyftade så att kroppen skakade.

”Nej, jag skall tala om det.” — Jonas snyftade också.

”Nej, — — uhh-hu-hu-uhh.”

”Jo — — uhh-uhh-hu-hu. —”

”Kan du inte säga att du fari’ illa dig — uh-hu. —”

”Det är synd te’ ljuga i far sin.”

”Jonas — — uhh-uhh-hu.”

”Och den som ljuger blir osalig. Och jag vill bli salig mor, fastän jag är blind.”

”Jag blir rakt sjuk, om du talar på det där sättet. — —”

”Få dom komma i himmelrike, som ha blitt blind, då mamma domses ha gjort dom uhh blind! uhh!”

”Jag gråt’ om du talar på det där sättet, lill’ Jonas. Du får int’ vara elak på mig nå’ längre — Jag ska’ uhh — uhh — aldrig slå dig mer. — Vill du ha en smörgås lill’ Jonas? — —”

”Nej, men jag känner jag blir skral …”

”Gu’ trösta mej hur jag buri’ mig åt — jag ska’ bära dej till sänga.”

Men det fick hon inte. Han ville försöka gå själv. Som han vänt henne ryggen, räckte han ut tungan och gick med vett och vilja rätt på kallkällvattenbyttan och där ramlade han lika skickligt, som om han varit blind.

Käringen vart alldeles utom sej, förstås. Hon bar pojken till sängen, rände av ett tråg och smorde ögonlocken med fil.

”Jag vet att det är bra! — Ser du ingenting lill Jonas?”

“Nej, jag lär aldrig få se någe mer här i livet — jag — nå — inte. — —”

Käringen smorde och grät.


129