En fridens förmiddag
Janne sa’ att det gjorde ont — och grät. Barnungarna runt omkring gräto var efter sin art.
”Kära dej lill Jonas, får jag smörja, jag vet att det är bra. Kanske du vill försöka äta nå’ fil.” Jo, han skulle väl försöka att äta litet om hon så prompt ville, fastän nog vore det bäst att han finge dö — nu — då — han — var — blind — uhh.
Käringen rände utav ännu ett tråg och gav honom hela satsen skedvis. Fil är gott, som var man vet, men ändå gick det trögt för Jonas. (Han ville njuta långsamt och av varenda droppe, den sluge odygdingen.) Käringen matade honom och han gapade som en fågelunge och jämrade sig ibland för att hålla käringen varm.
På detta kalas lutade han sig ett tag och skulle sova.
Morsan gick oroligt runt omkring och kunde inte hålla sig från sängen i fem minuter.
”Lill Jonas — sir du någe än?”
”Nej — int’ ser jag någe, men det svider mustigt sedan ni smorde med fil.” —
”Jag ska smörja mer så länge jag har en droppe kvar.”
På det sättet tog filet småningom vägen till ögonlocken och Jonkes mage.
Det började bli långsamt att ligga längre; det var inte för att Jonke hade annat att göra. Han beslöt sig för att småningom bli bättre.
”Kära mor, nu tror jag att jag ser lite grann.”
”Å herre gud Jonas, va du säger — och tack och lov — nu skall jag smörja en gång till — vill du ha nå’ mera fil?”
”Jo-o-o.”
Så smordes han invärtes och utvärtes, tills allt fil var slut, och
130
