Kams
Jonas hade aldrig gjort kams förr. Så mycket visste han, att det tråg som begagnades fylldes till hälften med vatten och därpå med mjöl, som rördes fliteliga till dess massan var så tjock och fast, att den kunde formas med händerna och klappas till kakor. Han fyllde tråget till hälften med vatten och öste i mjöl så att det dammade. Men vattnet ville aldrig mättas, och han måste röra uti mjöl länge och väl. Då det äntligen var lagom tjockt i tråget, var näverkonten tom.
Nå ja, vad gjorde det? Nog var Jonas illa känder, men ingen kunde väl tro att han ätit upp så mycket mjöl på en enda aftonstund. För övrigt: alla aggande tankar trängdes undan av en enda hjärtligt glad: en gång i livet skulle han få äta så mycket kams han ville. Bara det nu ville räcka. Han visste ju inte huru mycket han förmådde äta på en gång! det hade han aldrig fått försöka. Anna skulle nog också hjälpa till. Hon hade som han en jädrans bra mataptit att äta med.
Grötgrytan stod redan full av kokande vatten, då han såg att hon var för liten för ett sådant bak. Sexkannsgrytan var den största i huset. Han tog henne i stället.
Det var lustigt, att han en gång fick göra kams själv. Så många han ville, Så stora han ville. Så tunna han ville. Och äta så mycket han ville.
Och så fridfullt det var. Morsan fjärran! Syskonen sussande som mullvadar.
Jonas satt redan med fötterna i spisen, petade vedklabbarna till rätta med sina svarta stortår och klappade kams så att det sade smisk smask. Han tänjde på dem om de blevo för tjocka, slet i dem då de klibbade, snittsade till dem, smekte dem och gjorde dem vackra till fasonen.
135
