Kams
att ansa kamsgrytan färdig, förstås. Men ack, ack, ack! Nu satt all kamsen som slagg i botten av grytan.
Jonas bände och bröt med sina små fingrar, men det gick nu inte. Med stickor gick det lika när, och därför sökte han under sängen efter fars lillbila, som var så vass och som var hans ögonsten. Gubben brukade göra tjärtunnved med den. Han gjorde sig en kil, stack en av dem emellan lavan och järnet och klämde till med yxhammarn. Kilen brast.
Han fick fatt uti en bordkniv. Med den fick han fäste mellan kamsen och järnet. Yxan tog han i bägge händer, vände hammaren till och dammade sta. Ja, knivskaftet gick i stycken förstås och kniven rände sig fast, så att det inte var hopp att få lös den igen. Nå, saxen … tjo … saxen hade nu icke mer än två skalmar.
”Fasiken, jädran, anfrätta, din karibel.” Jonas började känna fasa för sitt eget verk. Aldrig hade han sett annat än beskedlig kams, men den här var underlig. Den såg ut som klamrade han sig fast med näbbar och klor. Järn skulle det vara, tillplattat järn, men stadigt — kanske ett stort stämjärn. Det låg i en verktygslåda. Han tog det största och nalkades lavan. Icke utan att han log: ”Nu ska du få se på Lundmarks Jonas du”. Ett slag, ett skratt, ett tjut: ”Å herre min skapare — sexkannsgrytan.”
Ett stort stycke av grytans ena sida låg i askan. Och kamsen i öppningen! Jonas såg rött för sina ögon och satte sig att vila.
Väggklockan visade sig ha hunnit till 4 på morgonen. Det var mycket att stöka med ännu, men pojken kände sina lemmar värka och sköt upp minut för minut; de fingo komma från bröllopet om de ville — och så skulle han då taga vad han förtjänt? Nej!
Med ett skavjärn, som far brukade göra träskedar med, skrapade han grytan fin, slog vatten i hennes botten, och inpassade den
140
