Kungen i Jorm
Efter oss drog sig stranden alltmera tillbaka. De aderton stora kyrkbåtarna som stodo där kvar, pekade med sina master i vädret och lågo på sina sidor som i sömn. En järnspis låg ibland dem. Hur de fraktat den hit utan hästar och åkdon vill jag icke tänka på. Man led redan av att se huru gubbar, män, käringar och unga flickor under vandringen över näset dignade under de tyngsta bördor. Svetten lackade i strömmar på de feta, runda fjällstorsorna; deras kinder brunno av glöd, men de höllo jämna steg med de outtröttliga, torra männen. Våra halvt kurtisanta försök att ”hjälpa fröken att bära” uppskattades icke till fullo.
Gladlynt folk!
Då de förstodo vad vi sade, så skrattade de, och då de icke förstodo, så skrattade de, och då vi icke förstodo dem, så skrattade de än värre och visade alla sina tänder. Vi lågo hårt på årorna och det blev kapprodd och ännu mera skratt. Då stockholmaren, göteborgaren och kungen listade sig en hårsmån före, var det roligt och då de blevo efter, var det ännu roligare. Och roligast blev det då kapprodden skulle gälla kaffe i Kycklingvattnet.
Vattnet var spegelklart och fjällen stodo blå och allvarliga och sågo ned på oss, gladlynta människor, Tre båtar gjorde tre långa skåror i vattenytan. Årorna böjde sig under våra tag. Röda tröjor och grå rockar och gula näverkontar och brunröda skinnväskor och blå ögon under kvinnfolkens huvudplagg! Det var färg över det hela.
Kycklingvattnets bondgård fick taga emot oss alla vid middagstiden. Köket blev fullt av folk och alla fingo vi kaffe och mjölk. Karlarna kommo i den livligaste dispyt om någonting, och därpå kom historien om ett olovligt älgskytte. Älgen kallades ”äsch” och allt annat hade lika lätt begripliga benämningar. — —
145
