Norges märkligaste ström
besök där 1873 och smakar gravsten över en grosshandlare, trots att Bodö landsförsamling gjort allt för att få den prydlig och lagt ut 3.200 kronor för den.
Bodö stad är utgångspunkten för en resa till Saltströmmen. På en eller två timmar kommer man dit. Ångaren styr ut ur Bodö hamn, går runt den udde, på vars yttre sida staden av misstag blivit byggd, och traskar sakta och makligt uppför Saltenfjord till Knaplundö.
Ejder, måsar, skarvar och andra sjöfåglar simma framför oss under färden. Innanför den nya molon förekomma de i flockar på trettio, fyratio, femtio — intill hundra.
Utanför molon bilda de formliga fält av rastlöst rörliga grå och vita punkter. Man kan icke förebrå dem för feghet. Ångaren kan händelsevis ha sin kurs rakt på ett sådant där fält av ejder och nalkas obevekligt, trots att de snabbt simmande fåglarna nästan springa på vattnet och med mirakulös säkerhet klara alla små backar, som vågorna bilda. I allra sista stunden dyka de med hastiga knyckar och ett raskt slag av vingarna eller flyga de upp för att slå ned strax vid sidan.
Ett intressant skådespel var det, som bjöds vid mynningen av Saltenfjord. En god stund hade vi iakttagit en större fågel, som med slappa, långsamma vingslag hållit sig högt uppe i luften och nu sänkte sig över en flock ejder. Det var en havsörn av största slaget. Ejdrarna skockade sig tillsammans, men döko icke och flögo icke. Örnen kom allt närmare, fortfarande med slapp och slö flykt. Vi väntade varje ögonblick att han skulle lägga sina vingar tillsammans och störta sig över flocken. Spänningen ombord var lika stor som bland ejdern, men medan ejdrarna summo hit och dit rådvilla, stodo vi som fastspikade och väntade katastrofen.
158
