Lofotens målare
Mitt i detta land av underbar natur och äventyrligt folkliv levde Gunnar Berg sitt korta målareliv.
Jag stod en dag i oktober förlidet år i hans präktiga atelier på Svinöen i Svolvær. Där var instängd luft, kallt, tyst, ängslande — såsom alltid där dödens natt efterträtt en härlig, solbelyst arbetsdag. All målareglädje hos de brokiga friska tavlorna stämde egendomligt mot de begravningskransar, som hängde under den döde mästarens porträtt. Vid ett bord lågo lådor fulla av nya, svällande färgtuber. Bredvid låg paletter med hoptorkade färgklickar och de sist använda färgfyllda penslarna, som fallit den kraftige 30-åringen ur handen.
Allt är lämnat som det var hos honom, som gått. Allt samlat pittoreskt målarbråte ligger i damm och gömmer på historier ur hans liv. Minnen från södern, fynd av järn och brons, lappgudar av trä, skeppsmodeller, galjonsbilder, konstiga fiskar — ”han Gunnar” hade många intressen.
Min följeslagarinna berättar mig om den dödes levnad. Hon säger, att han var ett barn av Lofoten och var kärligt fastväxt här, såsom Lofotens folk hade växt fast i genkärlek till honom, den vackraste lofoting, som någonsin seglat i en nordlandsbåt. Varje fiskare kände honom och var hans gode vän, såg honom gärna sitta i sin femböring eller ottring och berättade honom sina besynnerliga historier, ty han förstod dem och havet. Han, som de, såg i nordlandsbåten det fagraste och bästa, som flyter på norrländskt vatten. Han var, som de, inne i allt och livligt intresserad av allt det stora och lilla i livet häruppe. Karlakarl var han: kunde i köld och vinterdag sitta på ett skär och måla långa timmar; han kunde segla sin båt och visa ett kraftprov av det sega slag, som stormsjö kräver. Talar man med en nordlänning om Gunnar Berg,
168
