Lofotens målare
får man höra mycket om hans tavlor, men med säkerhet också om huru stark och vacker han var. Ingen enda glömmer den sidan av saken.
Och den unge konstnär, som själv fröjdade sig av sitt övermått av krafter och gladde sig åt sin gärning och åt det fagra livet — han dog som krympling ifrån alla sina tilltänkta arbeten och ifrån de landsmän, som kappades om att beundra honom.
Hans far skriver därom till mig: ”han bar i längre tid på ett ont i ena benet och då det efter flera operationer visade sig vara en kräftböld, blev han nödsakad att låta amputera det. I augusti 1893 blev det avtaget högt upp på låret under ett uppehåll på Trondhjems sjukhus. Gunnar var oss en kär son. Då han vände tillbaka till hemmet mottogo vi honom som krympling på två kryckor.”
Han bar sin olycka med tålamod och hade återvunnit livslust och glädje, då han strax därpå reste till Berlin, där han dog dagen före julafton i lunginflammation, en svit av influensa. Fadern, som genom dag och natt rest dit ned, hann icke fram medan han levde. Men liket förde han hem och begrov det i särskilt uppfört gravkapell på sonens egen ö i Svolværs hamn ”Gunnarholmen”.
Och nu var historien slut.
Dock icke ännu. Så länge det finnes brokigt sagoliv i Lofoten och ett stycke därutöver, skola hans tavlor berätta om en vaken sannskildrare därifrån. Och här i den övergivna ateliern finnas tavlor, som kunna berätta, antingen de äro färdiga eller endast påbörjade. Äkta pärlor, käckt målade dukar, målareglada. Här fiskare, där fiskareskär, här en bit snöyra, där midnattssol och där — åh! — ett solbelyst fjäll med grönskande gräs från fot till
170
