Mor utrustar Lofotenfiskare
Den 16 januari börjar torskfisket enligt Lofotlagen. Då äro alla för fisketiden tillförordnade läkare, telegrafister, uppsyningsmän, domare, polismän, länsmän o. s. v. stationerade på sina platser och alla gå i spänning. Skall fisket bli bra? Skall torsken bli fet eller mager? Är det lina eller garn, som blir mest vinstgivande? Västlofoten eller Östlofoten? Prisen? Blir levern fet? Måtte det bli bra väder! Gud nåde oss för de kalla östanvindarna, fjällvindarna, de torskfördrivande vindarna!
De första dagarna i januari, kanske redan i jul kommer ett telegram till tidningarna, det intressantaste och mest efterlängtade telegram. Det handlar om den första torsken. Nyheten kommer från Röst, den yttersta ön i Lofoten, brottslingarnas och lagfiendernas avsides liggande ö, strandningarnas och vrakplundringarnas ö med en arkipelag av farliga små öar och skär omkring sig.
I år är torsken mycket mager! Man skall således minnas om 1895 års torskfiske, att garnmännen klagat medan linmännen varit belåtna. Ty då torsken är mager går den flitigt på lina, men obetydligt på garn. Den är svulten och biter med nöje på krokarna, antingen betet är salt sill, lodde, torskrom eller stycken av blækspröiten — ett slags bläckfisk.
Strax efter nyår sätter sig mor och hennes tjänsteandar i rörelse. De ränna i feberaktig hast mellan de många husen på gården. Mor har att göra, om hennes man är ägare av en femböring och har eget eller lejt folk ombord. Hon skall i så fall baka bröd till alla männen ombord, se om och förstärka deras ylleförråd, tänka på och fylla allas behov av smör, kött, levser och allt annat, som enligt hundraårig tradition skall höra till en Lofot-matsäck.
Den fattige fiskaren går ofta som legd man och får då utrustning av sin husbonde. Annars utrustar han sig själv och är lott-
174
