Mor utrustar Lofotenfiskare
att vid framkomsten till rorværet splintas i små stycken att göra upp eld med, innan kolen läggas in i den opraktiska norska triumfbåge-kaminen.
Så kommer den dag då femböringen sättes på vattnet, försedd med sitt ankare och sina två draggar. De barkade garnen läggas in i tomma silltunnor och föras ombord. Glaskaveln — runda ihåliga glaskulor — glimmar i grönt och blått. De synas bräckliga och dyrbara, men äro ingendera. Det är det här allmänt använda flötet för garnen.
Strax därpå stuvas tolvbandstunnorna med sängkläder uti: en ståputa, en rya och en skinnfäll. Madrass begagnas icke av vanligt manskap i Lofoten. Man lägger ryan på britsens hårda bräder och sover den arbetströttes tunga sömn.
Men mor och hennes pigor?
Hon och de ha det värre än männen. Bakningen och tvätten hålla dem i rörelse natt och dag. Man vet hur kvinnfolk säga, då de ha mycket att beställa.
Det baket är svårt. Flatbrödet, som är ackurat det svenska tunnbrödet med den skillnaden att det är bakat av råg, tar det mesta besväret och den största tiden. Varje man skall hava sina fem bismerpund eller 30 kilo. Av rågkavring (rågskorpor) skall han hava 18 kilo och av mjukt stombröd (limpor) 12 kilo samt därtill 50 vitlevser.
Dag och natt är bakugnen varm. Kvinnorna äro vita av mjöl och röda av svett. Medan det ena gräddas, jäser det andra och så fortgår det veckan igenom dag och natt — i stora gårdar naturligtvis. Gårdsmannens ”kona” vet att hon lever. Hon stickar på långa Lofotstrumpor, lappar ylleskjortor, går till kvinnfolken som baka och bjuder kaffe och till tvättkvinnfolken med brännvin. De
177
