Mor utrustar Lofotenfiskare
Där möter en mö sin gut, som skall till Lofoten, och tager sig en sväng med honom. Icke så sällan för sista gången. Hur mången käck gosse har icke ”blivit borta” i Lofoten. Västfjorden är en stor kyrkogård med många vitnade människoben i sitt djup. Där går icke en vecka utan att någon blir borta. Vågorna slå över honom och det stora äventyret fortgår i væren. Han saknas knappt bland de 30.000 äventyrarna, om icke i en stuga på ett naket skär av en moder eller käresta.
Mitt i dansen kan den gynnsamma vinden blåsa upp. Hövidsmannen samlar sitt folk, det är icke tal om att stanna ännu en timme. En liten jolle ror fram och tillbaka mellan stranden och femböringen. Flickorna följa gossarna ombord och trakteras med ”kistebetten”: en levs, en bit spickekött, en kringla och ett glas vin.
Gossarna lova brev, de efterlängtade Lofotbreven. Flickorna lova trohet, ändock det icke behöves: det finns nästan ingen manlig ungdom kvar.
Strax därpå stå de alla i land och se huru jollen drages upp på femböringens ”farm” (mitt), seglet hissas och färden anträdes. Mor står i fjæren (ebblandet) och ser på. Hon grät icke, då mannen tog farväl av henne. I denna landsände får man aldrig se känslosamhet och tårar, då man och hustru skiljas. Han smeker henne icke då folk ser på: hon visar honom icke att det kostar tårar att se honom draga bort.
Men männen segla mellan de branta fjällöarna inomskärs. Bakom ett svart, väldigt fjäll blir sällskapet ökat av andra Lofotbåtar. Vid sidan av ett annat tindrande vitt stöta flera till, och slutligen räknar sällskapet sjuttio, åttio, nittio båtar.
Kvinnfolken hemma få en väldig rengöring att begynna med,
180
