En olycksdag i Lofoten
beläget på öar under Lofotens största fjäll, sagans och verklighetens imponerande stenjätte, Vaagekallen.
Ur det trånga, stenkastbreda sund, där tusentals farkoster ligga, lämnande en spottbred ränna öppen, kryssade vi i går som vanligt ut till sjöss. Vädret hade föregående dagar varit stillt med solsken. Nu var fiskets sista (officiellt) dag, påskafton. Luften tjock. Vinden stark SSV kuling, längre fram på dagen snöstorm.
Vaagekallens skyhöga vägg var borta — inne i tjockan. Fiskarebåtar voro ute för att draga garn och taga upp nattståndna linor. Nu sågo vi icke den härliga synen av tusenden på en gång milslånga sträckor utanför Lofotväggen, men en och en dykande upp med sitt oljeklädda folk och sina vippande master.
Sköjtens kapten, Sven Antonisen, en broder till den berömde föraren av den berömda räddningssköjten ”Colin Archer”, stod i styrluckan och lät sin bitande blick gå runt. Hans stora mustascher bildade samma profillinje som hans ta-mej-fan-skuta. Rodret låg säkert i hans hand. Seglen stodo fulla och det fräste framför bogen och sprutade över däcket.
Sjögångens tjusning grep oss, och vi sjöngo ombord, medan störtsjöarna gingo över oss. Sörensen slog kana i den hala backe, som däcket bildade. I ett enda tag ratschade han från för till akter, gjorde eleganta hopp för skoten och satte sig framför styrluckan. Pedersen grinade med alla sina tänder och Olsen gick i det inre och snaskade smörrebröd.
Vi ha tänkt på det där sedan.
Icke en minut slappnade vår forskning efter fiskebåtar; icke en sekund gick, utan att flera par blickar borrade sig in i den jagande snön — men varför skulle vi sjunga?
Strax efter vår utsegling ströko vi förbi en arbetande
184
