En olycksdag i Lofoten
omkring, sedan alla andra dragit sig in i fiskevæerets månggrenade hamn mellan öarna.
Bergknallarna på bägge sidor av vår farled voro tätt besatta av en oändlighet vita fläckar: mås. Ett litet runt skär som en näckros så vit — av dessa jämrande orosfåglar.
Ett fält av flera hundra tättpackade ejdrar — ljusa hanar och gråbruna honor — jagades av sköjten så att skummet efter deras springande simfötter stod som en sky. De flyga icke gärna förrän i sista ögonblicket. Det vackra, levande, skarpt begränsade fågelfältet sträckte ut före oss. Fötter och vingar gingo i otrolig snabbhet. Ingen lyfte. Ingen gick ur fyrkanten. Så veko de in i en vik och snattrade.
Vi vågade icke kasta ankar. Vi ville vänta de män, som vi sett vid fyren — och de kommo.
Allvarliga och tysta rodde de fram till sköjtens sida: ”har dokker noko nyt?”
De saknade sina kamrater, fyra man. På en annan båt hade två man blivit borta. Flera båtar hade stjälpt och drivit bort.
Medan vi, som vår plikt bjöd, seglade ute på fiskehavet, förolyckades våra vänner fiskarena tätt under land — där vi icke voro och där vi icke hade rättighet att ligga. Vår plats var ute på havet, men vår plats var också där olyckan var framme.
Sedan fiskarena berättat sin nyhet, sutto de tysta i sin båt, och vi stodo tysta på däck.
Aftonvinden stank av torsklukt, den torkande torskens fräna lukt från gälarna, och den ännu värre av huvuden och ryggar från holmarna omkring oss.
En båt hade stjälpt i närheten av en annan, sade de skäggiga männen i båten. Men innan hjälpen hann komma, var allt förbi.
187
